Känslan "jag kan" är guld värd

SPRÅK-A, SVAMI och SPRAMI – tre språkinsatser som arbetsmarknads- och integrationsenheten (AMI) erbjuder. Insatsernas upplägg och innehåll ser lite olika ut men syftet är detsamma: att stärka deltagarnas kunskaper i svenska på deras väg mot utbildning, arbete och ökad självständighet.

Till AMI:s språkinsatser i Åselby kommer Borlängebor efter kontakt med AMI-handläggare. Handläggaren har då gjort en individuell kartläggning och planering tillsammans med deltagaren, på uppdrag av vuxenenheten. Syftet med planeringen är att hitta lämpliga insatser, främst inom ramen för den aktivitetsplikt* som är kopplad till försörjningsstödet. I regel får deltagarna en kombination av språkinsats och arbetsträning i sin individuella plan.

Vardagsnära innehåll

Språkinsatserna är indelade i tre olika spår; SPRÅK-A, SVAMI och SPRAMI. Upplägget på undervisningen inom de olika spåren ser lite olika ut men gemensamt är att mycket fokus läggs på det muntliga och att öva språket tillsammans i grupp. Undervisningen har också alltid ett vardagsnära innehåll.

– Vi försöker koppla så mycket som möjligt till deltagarnas praktikplatser och vardag. Det som känns relevant för dem själva blir också oftast lättare att ta in och lära sig, säger Monica Pettersson som undervisar deltagarna inom spåret SVAMI.

– Ja, vi pratar mycket om vad de gjort på arbetsplatsen och hjälps åt att hitta orden för att berätta. Att man gör en sak behöver ju inte betyda att man kan sätta ord på det, säger Camilla Oskarsson, ansvarig för SPRAMI.

Gemensamt för de flesta deltagare på AMI:s språkinsatser är att de saknar skolbakgrund helt eller bara gått en kortare tid i skola. Flera har aldrig fått lära sig läsa och skriva ens på sitt eget språk och saknar betyg från sfi eftersom de inte klarat kunskapskraven där.

”Hjärnan vill ha roligt när den lär sig”

Målen för SPRÅK-A, det spår som leds av Ammi Lindblå och Marianne Grant, är i princip detsamma som för den mest grundläggande sfi-kursen, men upplägget är inte helt traditionellt. Speciellt för deras undervisning är att den bygger på en särskild metod; suggestopedi.

– Suggestopedin utgår från att hjärnan vill ha roligt när den lär sig nya saker. Metoden tar stor hänsyn till att alla människor har olika självbild, olika intelligensprofiler och olika lärstilar, säger Ammi.

Ett kännetecken för suggestopedin är att alla deltagare får välja en fiktiv, svensk identitet när de kommer till gruppen. Till att börja med väljer de bara ett för- och efternamn. Därefter byggs identiteten på undan för undan, till exempel med var de bor, vad de jobbar med, har för familjesituation, tycker om att göra på fritiden och så vidare.

– Tanken med en fiktiv identitet är att det kan kännas lättare att vara någon annan i lärsituationen. Det kan vara lättare att släppa loss och prata om du är ”Markus” eller ”Anna” – då är det ju inte du själv som gör fel om det blir tokigt, säger Marianne.

All undervisning utgår från fyra texter som Ammi och Marianne har skrivit själva, utifrån det deltagarna ska lära sig. Varje text har ett huvudfokus, till exempel hälsa eller arbetsliv, men de handlar samtidigt om livet och vardagen i stort – och allt utspelar sig i Borlänge.

– I texterna plockar vi också in saker som utmanar attityder och är viktigt i det svenska samhället, till exempel jämställdhet och rättigheter och skyldigheter på arbetet, säger Ammi.

Från misslyckanden till sänkta axlar

Enligt utbildarna är det vanligt att deltagarna som kommer till dem antingen inte gått i skola alls eller har erfarenheter av ”misslyckande” med sig – både från skolgång i hemlandet och sfi. Det här gör att de till en början kan känna sig stressade och osäkra inför språkinsatsen.

– Men så går det ett litet tag och vi ser att axlarna åker ner. De blir mer och mer delaktiga, tycker det är ganska roligt ändå och till sist glömmer de att de är i en lärsituation, säger Marianne.

– Ja, och som pedagog tycker jag just det är helt fantastiskt! Det syns så väl när axlarna åker ner och de slappnar av och då börjar det hända saker, säger Ammi.

Alla som jobbar med AMI:s språkinsatser är fast övertygade om att ”alla kan”; alla har förmågan att lära sig. Även om det är en lång väg till studier och jobb och flera av deltagarna redan är 50-60 år, så stärks deltagarnas självkänsla och självförtroende när de märker att de lär sig bättre svenska.

– Alla kommer inte att komma ut i jobb, nej, men alla har förmåga att utveckla språket, öka sin självkänsla och den här känslan av att ”jag kan” – den är guld värd, fortsätter Ammi.

Bäst med jobbet

Arbetsgruppen är överens om att det bästa med jobbet – förutom att de trivs väldigt bra tillsammans - är att se deltagarna utvecklas, lyckas och gå mot att klara sig bättre i samhället. När de lär sig så mycket att de till exempel inte alltid är beroende av hjälp från tolk eller sina barn när svenskan behövs.

Monica har tidigare jobbat många år med elever i grundskolans lägre åldrar och då ”haft förmånen att få uppleva barnen knäcka läskoden” som hon uttrycker det.

– Men att jobba med vuxna som kämpat länge och se i deras blick . . . märka att de får upp ett flyt eller höra dem själva säga att ”nu kan jag det här” – det slår nästan det andra, när man ser den lyckan. Stegen mot mer självständighet och egenmakt, säger Monica.

Bjud in till samtal!

Monica, Camilla, Ammi och Marianne vet alla hur roligt och berikande det är att träffa och jobba med människor från andra länder och kulturer och har ett medskick till alla som läser det här:

– Ta kontakt och våga prata med någon som inte har samma modersmål som du. Bjud in till samtal! Många här säger att de vill prata svenska men har inga svenska kompisar. Vi behöver hjälpas åt så att alla kan känna sig delaktiga i samhället.