”Nu kan vi vara en familj tillsammans”

Efter många år i missbruk bestämde sig Erik för att be om hjälp. Sedan han blev drogfri har han, sambon och dottern hittat tillbaka till varandra genom kommunens insats "Jag och min familj". Nu vill han dela sin historia – för att visa att förändring faktiskt är möjlig.

Vi kallar honom Erik, även om han heter något annat. Han har själv bett att få berätta sin historia i förhoppningen att fler ska upptäcka den hjälp som faktiskt finns att få. Det han främst vill berätta om är vad insatsen ”Jag och min familj” betytt för honom, hans sambo och dotter i övre tonåren. Men först backar vi bandet lite.

Hittade hem i drogerna

Erik växte upp i Borlänge. Som barn kunde han vara väldigt intensiv, ”dryg och påfrestande” som han själv uttrycker det. Han upplevde att han hade svårt att passa in och blev mobbad, framför allt på mellanstadiet. När han någonstans mellan nian och ettan på gymnasiet kom i kontakt med droger, framför allt amfetamin, upplevde han det som att han ”hittade hem” och blev fast snabbt.

– Helt plötsligt blev jag normal i andras ögon – jag var liksom inte den här påfrestande personen utan jag kunde vara lugn. Det här var ju min grej!

Erik säger att han alltid hade sökt efter något att vara duktig på men att han aldrig hittade det i till exempel fotboll eller musik. I stället blev han ”bra” på droger – där kunde han ta mycket mer än många andra.

– I mitt huvud funkade det ju bra, väldigt länge. Sen går det nånstans till en gräns där drogerna inte funkar längre.

”Jag behöver hjälp”

För Eriks del tog det många år innan botten var nådd. År då han var in och ut på behandlingshem men också träffade sin sambo och fick en dotter. Han jobbade i perioder men missbruket gjorde det svårt att sköta jobbet – framför allt försov han sig väldigt ofta. När hans chef sa att han fick lov att skärpa sig för att inte bli av med jobbet tog han hjälp av sin dotter, bara som en tillfällig lösning en dag eller två – så var i alla fall tanken.

– Hon måste se till att jag kommer upp. Annars kommer jag förlora jobbet och vi blir vräkta och . . . Ett sånt stort ansvar gav jag till min dotter som då var 13, 14 år. Det är dit drogerna tar en. Så hon var ju upp och väckte mig på morgnarna för att jag inte skulle försova mig.

Erik blir känslosam när han minns tillbaka och tårarna är nära när han pratar om dottern och hur hans beroende påverkat henne.

– Och det var ju inte bara det . . . att höra alla bråken och höra allt tjafs och liksom alla lögner och allt som man lovade hejvilt och sen glömde bort och . . . Förtroendet försvinner.

När det gäller det egna missbruket kände Erik för snart tre år sedan att det inte gick längre. Några dagar tidigare hade han åkt fast för snatteri och känt hur skammen sköljde över honom. En dag när han stod hemma och höll på med disken bröt han bara ihop.

– Jag kände bara att jag kommer dö; jag har inte ens ett år kvar i kroppen! Då blev det bara för mycket. Jag ringde min brorsa och sa som det var: Jag behöver hjälp med knarket. Jag kan inte sluta. Jag vet inte hur jag gör.

Brodern erbjöd sig att hjälpa till att kontakta öppenvården och där tog Erik första steget mot att på allvar ta tag i missbruket och kämpa för att komma tillbaka till ett drogfritt liv. Idag har han varit drogfri i cirka två och ett halvt år.

Förändring genom "Jag och min familj"

Under 2025 har Erik och hans familj genomgått programmet Jag och min familj – en insats som kommunen kan erbjuda familjer där det finns en beroende- eller missbruksproblematik. Dottern hade gått i Linusgrupp och där hört talas om insatsen. Hon var nyfiken men också tveksam till om familjen skulle orka. Så småningom blev det ändå så att de ansökte och blev beviljade stöd.

– Alltså, det här har förändrat vårt liv! Vi var en splittrad familj innan vi kom hit. Här har vi fått redskap till att kunna kommunicera som en familj. Vi har fått hjälp att inse vårt värde och att vi kan vara en familj tillsammans, att livet inte är över – även fast vår dotter fått leva så länge i missbruket.

Många rädslor i början

Marie Englander och Marie Bäckström från Borlänge kommuns öppenvård var de behandlare som Erik och hans familj fick träffa och ta sig igenom programmet med. Precis som för alla familjer, var det jobbigt i början.

– Det har ju varit skitläskigt och det har varit känsloladdat och det har varit mycket och intensivt för alla, men så värt det! säger Erik.

Han beskriver att rädslan delvis handlade om att det var en insats de fick genom ”soc” (socialtjänsten) – de som i missbrukarnas värld ”tar barnen”.

– Och här ska vi då sitta tillsammans med soc och berätta om att vi har knarkat, vi har bråkat, vi har slagit sönder saker hemma framför ögonen på vår dotter. Berätta allt det här och sen . . . Den största rädslan var ju: vad kommer komma fram?

Just rädslan för det och vad dottern skulle säga var störst. På något sätt hade de levt i en illusion om att det inte varit så farligt, medan Jag och min familj handlar om att bryta tystnaden och faktiskt sätta ord på allas erfarenheter och känslor.

– Det är så många rädslor. Men jag tror att den mest skrämmande delen, det är nog att få höra ens barn berätta om hur de har upplevt det. Det blir mycket skuld i det där liksom.

”Jag känner mig som en bra pappa”

Erik säger att han – från att tidigare alltid dragit sig undan eller skämtat bort allt när det blivit jobbigt – nu lärt sig stanna kvar i känslan och situationen även när det känts tufft. Det är något som varit viktigt, inte minst för relationen till dottern.

– Den kan jag känna att jag har fått tillbaka . . . Jag känner mig som en bra pappa. Det kan jag faktiskt göra. Idag står jag för det jag säger. Jag ville så mycket förut också men visste inte riktigt hur. Jag kunde säga ja till allt men sen kanske vissa grejer var orealistiska.

Sedan familjen gick programmet tycker Erik att dottern känns gladare och att hon pratar med honom och mamman om saker på ett sätt hon inte gjort förut.

– Jag skulle vilja tro att någonting har lyft från hennes axlar. Hon pratar med oss även om tunga saker och det är ju ett tecken på att hon har fått tillbaka en tillit.

Erik beskriver hur han nu kan känna sig delaktig i dotterns liv på ett helt annat sätt. Han vågar också fråga hur hon mår. Det gjorde han knappt förut, av rädsla för svaret. Även när dottern var hemma mycket från skolan för att hon mådde dåligt och stängde in sig på sitt rum, menar Erik att han blundade för sanningen.

– Hon skötte sig själv och man lurade sig själv att hon ville ha det så; hon ville vara på sitt rum och läsa böcker – fast hon kanske egentligen låg och grät i sängen.

Trygg och bra känsla vid träffarna

Enligt Erik har deltagandet i Jag och min familj gjort en otrolig skillnad för honom och familjen och de har hela tiden känt sig trygga med Marie och Marie. Efter några gånger började han till och med se fram emot träffarna i öppenvårdens behandlingslägenhet.

– Det är liksom ingen som ser ner på oss för att vi har ett dysfunktionellt liv, utan någonstans lär vi oss att det är vad vi är här för att ändra.

Han upplever att de alltid åkt hem med en bra känsla efter träffarna, även när det varit jobbiga samtal.

– Den föreställning jag hade innan var att jag ska komma hit och berätta vilken jävla dålig förälder jag är. Vilket misslyckande jag är – men det är mer raka motsatsen. Du kommer hit för att se vad du kan göra för att bli bättre.

Personliga brev och säkerhetsplanering

När Erik får frågan om det är någon övning under resans gång som han minns särskilt väl behöver han inte fundera särskilt länge. Ögonen fylls än en gång av tårar när han svarar:

– Det personliga brevet. Brevet som alla skriver till drogen. Det är väldigt mycket känslor.

Marie Englander fyller i:

– Det blir ju också väldigt tydligt när man gör det, alltså att det inte handlar om er som personer eller någonting utan det handlar om . . . Hela familjen hade egentligen samma motståndare.

Innan insatsen Jag och min familj avslutas, gör man alltid en ”säkerhetsplanering” tillsammans – så att det finns en plan, till exempel om föräldern skulle ta ett återfall. Marie Englander förklarar att det inte handlar om att lägga över ett ansvar på barnet, utan om att föräldrarna ger barnet tillåtelse att agera genom att man pratar och skriver ned det man kommer överens om.

– Det är väldigt fint att få höra sina föräldrar säga att om det skulle vara så, då behöver vi hjälp. Då vill vi ha hjälp fast vi inte säger det. Då får de ju en tillåtelse och vet att mamma och pappa vill . . .Det är helt OK att jag ringer till farmor, till exempel, säger Marie.

En styrka att be om hjälp

Genom att dela med sig av sin berättelse hoppas Erik att fler familjer ska våga ta steget och söka hjälp.

– Alltså det här att ensam är stark. Det håller inte. I missbruket tror man någonstans att det är en svaghet men det är inget fel och du blir inte dömd för att du ber om hjälp – det är en styrka och ett tecken på tillfrisknande.