"Om jag kan bidra med något vill jag göra det"

När Ibrahim Hamad började gymnasiet och hamnade i en klass där han inte alls trivdes, samtidigt som flera viktiga personer i hans liv flyttade till andra städer, försvann den trygghet han alltid känt tidigare. Han började känna sig väldigt ensam och drabbades för första gången i sitt liv av psykisk ohälsa, även om han där och då inte riktigt förstod vad som hände.

Ibrahim Hamad, född 1997 och uppvuxen i Borlänge, var på högstadiet en omtyckt, ödmjuk kille som var mån om andra och tog skolan seriöst. Han mådde bra och kände sig trygg med kompisar och familj men när det var dags att börja gymnasiet hamnade han i en klass där han inte alls trivdes från början. I samma veva flyttade hans äldre bröder och några kusiner han haft nära kontakt med, från Borlänge till andra städer.

– Den trygghet jag alltid hade känt försvann plötsligt och jag började känna mig väldigt, väldigt ensam. Det liksom bara fortsatte och för första gången kom jag i kontakt med depression och självmordstankar, berättar Ibrahim.

Där och då hade Ibrahim ingen direkt kunskap om psykisk ohälsa och förstod inte riktigt vad som hände med honom. Det är först nu på senare år, när han reflekterat och bearbetat mycket, som han förstått att det nog var allvarligare än vad han trodde.

Kom ur svackan när föräldrarna reagerade

Trots att han mådde så pass dåligt tror han inte att det märktes så mycket på honom i skolan. Däremot reagerade hans föräldrar när tiden gick och han drog sig undan alltmer.

– De insåg att jag inte var mig själv. Jag stängde ofta in mig på mitt rum och ville inte prata med någon. Det pågick länge och jag fick som ångest, säger Ibrahim.

Till slut tog Ibrahims föräldrar tag i honom en dag och fick honom att börja prata, även om han vid den tidpunkten inte berättade för dem riktigt hur allvarligt det var; att han inte såg någon mening med livet och hade haft tankar på självmord.

– Återigen, jag visste liksom inte riktigt vad som pågick hos mig och ville inte förstora något så de skulle se mig som en börda och vara oroliga för mig 24-7, säger Ibrahim.

Efter att han börjat öppna sig för sina föräldrar lyckades Ibrahim på något sätt komma ur den djupa svacka han hamnat i och kom in bättre i allt med gymnasiet. Det sista året upplevde han dock som väldigt stressigt eftersom han satte press på sig själv att gå ut med så höga betyg som möjligt för att så småningom kunna komma in på den utbildning han ville och läsa vidare.

De mörka tankarna kom tillbaka

Trots att han sökt tandläkarutbildningen i Malmö, ställde Ibrahim efter den intensiva slutspurten på gymnasiet mentalt in sig på att ta ett sabbatsår från studierna och börja jobba. Men så plötsligt en dag, i slutet av augusti 2016, kom ett telefonsamtal från Malmö och en kvinna meddelade att han kommit in på utbildningen han sökt.

– Det kom lite som en chock och jag visste inte vad jag skulle göra men det slutade ändå med att jag tackade ja den där fredagen och flyttade ned två dagar senare, säger Ibrahim.

Det plötsliga uppbrottet och flytten från Borlänge visade sig bli starten på en ännu mer psykiskt utmanande period än Ibrahim upplevt tidigare.

– Jag är ganska tillbakadragen som person och hade jättesvårt att skaffa nya vänner och komma in i staden när jag kom till Malmö. Sakta men säkert började de mörka tankarna jag haft på gymnasiet att komma tillbaka och det blev bara värre. De där mörka, ensamma nätterna i Malmö var bland det jobbigaste under den resa jag gjort.

Efter ett läsår avbröt Ibrahim studierna och flyttade tillbaka till familjen i Borlänge. Alla negativa tankar och känslan av meningslöshet tog han med sig.

– Det hade varit så jobbigt och gjort ont så länge att ångesten åt upp mig. Jag tappade min identitet och isolerade mig från allt och alla för att inte sprida min negativa energi. Till slut kände jag att nu räcker det, nu orkar jag inte mer, säger Ibrahim.

Försökte ta sitt liv

Den 21 juli 2017 har det dåliga måendet återigen plågat Ibrahim i hemlighet så pass länge att självmordstanken som kommit och gått dyker upp igen och denna gång ännu starkare än tidigare. Plötsligt ser han det som enda utvägen ur livets alla problem. Den dagen går det så långt att han gör ett suicidförsök med hjälp av en överdos tabletter.

– Jag minns att jag började skaka, frysa, spy och få panik. Och, mitt i allt detta, kommer mina föräldrars ansikten upp i mitt huvud. Tanken att jag aldrig mer kommer få se dem får mig där och då att ringa min bror för att han ska be dem komma till mig en sista gång, säger Ibrahim.

Brodern förstår direkt att något är allvarligt fel. Han kommer snabbt hem till Ibrahim och tar honom till akuten i Falun. Dit kommer även Ibrahims pappa.

– Ansiktsuttrycket min pappa hade då är något jag aldrig vill uppleva igen men det sitter liksom fastklistrat hos mig än idag; hur skräckslagen och orolig han var. Det var jättejobbigt att se faktiskt, säger Ibrahim.

Hjälpen från psykiatrin blev vändningen

Efter suicidförsöket kom Ibrahim till psykiatrisjukhuset i Säter – dock inte frivilligt utan först efter att man satt in tvångsvård.

– Jag hade fördomar att det bara var allvarligt sjuka som var där och att det var ett ”farligt” sjukhus. Men alla fördomar bröts efter några dagar. Personalen där var helt fantastisk, helt underbara. Det var bara en så lugn och harmonisk miljö. Jag kunde få vara för mig själv för att reflektera och bearbeta mina tankar men jag fick också prata med terapeuter och psykologer och det var det som hjälpte mig mest; att verkligen få prata ut med någon, berättar Ibrahim.

Tiden på Säters sjukhus blev vändningen för Ibrahim Hamad. Där vågade han äntligen öppna upp och prata om sina känslor, vilket gjorde att han kunde få det stöd han behövde för att hitta tillbaka och må bättre. Förutom vårdpersonalen har även familjen och kusinerna hela tiden funnits där och fått honom att se livet från en ljusare sida.

Den psykiska ohälsan Ibrahim levt med i perioder kan fortfarande göra sig påmind, men skillnaden nu jämfört med tidigare är att han lärt sig känna igen tecknen på att han är ”på väg ner” och att hantera situationen. Det kan vara genom att vända sig till någon anhörig, vän eller till en terapeut eller psykolog. Det viktiga är att inte bära på känslorna ensam.

Uppmanar andra att våga prata

Ibrahim Hamad har på senare år valt att vara öppen och dela med sig av sina erfarenheter av psykisk ohälsa. Att det blivit så började med att han lyssnade på en podd där en person från den ideella organisationen Suicide Zero berättade vad de gör och vad målet med deras arbete är.

– Jag ville ta kontakt med Suicide Zero för att få chansen att hjälpa människor som är i samma situation som jag var i då. Att kunna rädda liv är så stort och om jag kan bidra med något genom att dela med mig av mina erfarenheter så vill jag göra det, säger Ibrahim.

Via Suicide Zero har Ibrahim bland annat berättat sin historia i ett par olika artiklar. Han har också varit med i olika poddar och dessutom vid ett flertal tillfällen föreläst om sin erfarenhet av psykisk ohälsa för elever på skolor i Borlänge.

– När jag är ute och föreläser brukar jag trycka på det här; våga fråga, våga prata och våga ta hjälp! Livet är ingen dans på rosor; det kommer alltid att gå upp och ned, men våga berätta och ta hjälp när du behöver – det kommer att bli bra, säger Ibrahim.