"Jag hade tappat bort mig själv"

Mimmi Frykberg växte upp i ett hem präglat av medberoende och lärde sig tidigt att sätta andras behov före sina egna. Här berättar hon om vägen tillbaka till sig själv efter att i flera år levt med en ätstörning och i en destruktiv kärleksrelation.

Mimmi Frykberg beskriver sig själv som "ett vuxet barn" och har vuxit upp i en miljö präglad av medberoende, något som påverkat henne starkt redan från tidig ålder. Som barn och tonåring kände hon ofta att det var hennes ansvar att ta hand om andra, att hålla ihop och hjälpa, vilket ledde till att hon satte sina egna behov åt sidan.

I gymnasiet utvecklade Mimmi en ätstörning, kopplad till sitt behov av att prestera, kontrollera och vara "duktig" – samtidigt som hon bar på en djup inre oro och känsla av otillräcklighet.

Till en början såg hon inte själv att hon mådde dåligt. Hon började med antidepressiva läkemedel men förnekade länge att hon var sjuk. Vändpunkten kom plötsligt när hennes mamma en dag pratade med henne och var helt förkrossad. Hennes sorg och ord väckte något inom Mimmi. Det var först då hon förstod allvaret, och bestämde sig för att ta itu med sin ätstörning.

Här är Mimmis egen berättelse:

Vägen ut ur ätstörningen

Till en början kunde jag inte tillfriskna för min egen skull – jag hade tappat bort mig själv så mycket att jag inte orkade bry mig om vad jag behövde. Det kändes meningslöst att kämpa för mig. Istället valde jag att rikta fokus utåt. Jag bestämde mig för att försöka bli frisk för min mammas skull, för att jag såg hur ledsen och orolig hon var. Samtidigt höll jag också fast vid min största dröm i livet: att en dag få egna barn. Jag visste att om min ätstörning fortsatte så kunde den möjligheten försvinna. Det blev mitt ankare i en tid då jag själv inte orkade vara min egen drivkraft.

Jag sökte hjälp genom sjukvården, började med antidepressiv medicin och fick några terapisamtal. Det var inget magiskt eller snabbt – men det var ett första steg. Efter en tid började något förändras inom mig. Jag insåg att jag inte bara kämpade för andra – utan också för mig själv. Jag förstod att jag också var värd att må bra, att leva ett liv utan ständig kontroll, skuld och ångest. Jag började vilja välja livet, på riktigt.

En destruktiv kärleksrelation

Utifrån min bakgrund vågade jag under många år inte släppa någon riktigt nära. Jag bar på en djup rädsla för att bli lämnad, för att inte räcka till – känslor som satt sig i mig redan som barn. Att hålla människor på avstånd kändes tryggare än att riskera att bli sårad. Men efter att jag tagit mig ur ätstörningen och börjat hitta tillbaka till mig själv, började jag långsamt våga öppna upp. Jag trodde att jag var redo att älska och att bli älskad.

Då inledde jag en kärleksrelation – men det blev inte som jag hoppats. Utan att jag först förstod det, drogs jag till en relation som speglade den roll jag haft i min barndom – den där jag tog ansvar, bar andras känslor och försökte laga det som var trasigt. Jag hamnade i ett förhållande där det fanns psykiskt våld och missbruk och mitt fokus blev snabbt att rädda honom. Jag ville vara den enda som kunde få honom att må bättre, den han behövde – då skulle han inte lämna mig. Det var ett gammalt mönster: att göra mig oumbärlig för att förtjäna att bli älskad och inte övergiven.

Det var en svår tid där jag inte kunde se verkligheten för vad den var. När mina nära reagerade försökte jag skydda relationen, blev arg och drog mig undan. Jag förnekade det som pågick – både för andra och för mig själv. En specifik händelse blev ett uppvaknande och förändrade allt. Jag insåg då att jag befann mig i något skadligt och att jag behövde lämna relationen. Det gjorde jag – men det var inte enkelt.

Vändpunkten

Perioden efter att jag lämnat den här destruktiva relationen var den mörkaste i mitt liv. Det fanns inte mycket kvar av mig. Jag kunde inte heller se mitt eget lidande, utan kände mest skuld över att ha sårat den jag lämnat. Det var som att jag försvann. Men tack vare stöd från min familj orkade jag börja bearbeta det jag gått igenom. Jag sökte hjälp, gick i terapi och började sakta men säkert bygga upp mig själv igen.

Vändpunkten kom när jag till slut verkligen förstod vad jag varit med om. Innan dess levde jag i förnekelse – jag trodde att allt var bra, att problemen var mitt fel eller att de kunde lösas om jag bara ansträngde mig mer. Men när jag såg sanningen, kunde jag inte längre blunda. Det var både brutalt och befriande. Det var då jag på riktigt kunde börja min resa mot läkning.

Ett arbete som fortfarande pågår

Resan tar inte slut bara för att det värsta är över. Jag behöver fortfarande arbeta med mig själv – varje dag. Jag har lärt mig att mina gamla beteenden och mönster, de som funnits med mig sedan jag var barn, lättare smyger sig på när jag är skör eller går igenom något svårt. Då vill jag snabbt kliva in i gamla roller: ta ansvar för andra, prestera, överanalysera eller förminska mina egna behov.

Men idag är jag mer medveten. Jag vet vad jag behöver vara vaksam på, och jag vet när jag behöver bromsa och ta hand om mig själv. Jag har fortfarande mycket kvar i mitt inre arbete, men jag är hästlängder från det dåliga måendet och den låga självkänsla som en gång höll mig nere. Idag kan jag säga att jag mår bra – inte för att livet alltid är lätt, utan för att jag har verktyg och insikt.

Livet är inte en rak väg. Det innehåller motgångar, sorg, tvivel – men också styrka, glädje och mening. Jag tror att det är just det som är att vara människa: att känna hela spektrumet av känslor, och inte längre vara rädd för dem.