Järnvägen och vem fan var Liljeqvist

Läs berättelsen

Järnvägen och vem fan var Liljeqvist?

I slutet av artonhundratalet var Stora Tuna centralorten, där storbönderna bodde med mycket tjänstefolk på stora gårdar och Borlänge en liten by med bara några få och små gårdar. Idag är förhållandena de motsatta och Stora Tuna har uppgått i Borlänge kommun.

På mindre än 150 år har alltså ett samhälle förändrats totalt. Men hur gick det till egentligen? Vem kan få sådana berg av människor att förflytta sig. Jo, egentligen kan man härleda förändringen till två fenomen:

Järnvägens intåg.

Och så G.W. Liljeqvist.

Utan dem skulle Borlänge aldrig utvecklats till det samhälle som finns idag. Järnvägen och tåget känner ni kanske till? Men vem var egentligen denne Liljeqvist? Ja, vi får ta det från början helt enkelt.

När järnvägen drogs mellan Ludvika och Falun passerar den bland annat genom ett då helt öde område, i närheten av Borlänge by. I samma veva beslutar Bergslaget sig för att bygga ett järnverk i Domnarvets by. I och med järnvägens intåg kommer det bli lätt att frakta vidare järnet.

År 1875 invigs så järnvägsstationen i Borlänge och blir därmed den första byggnaden i det blivande stationssamhället. Året därpå börjar järnvägstjänstemän flytta in, och en av dem är baningenjör G.W. Liljeqvist. Hans gård ligger vid stationen och markerar gränsen mellan stationssamhället och den äldre byn. Efter bara fem år har det nyblivna samhället vuxit till 30 bostadshus, några skolhus och hotell. Handelshus och hantverksgårdar växer fram. Men majoriteten av stationssamhälles invånare är arbetare, anställda antingen vid järnverket eller som stationskarlar.

Borlänge blir snart en knutpunkt för järnvägen, där flera linjer möts. Och Liljeqvist visar inte bara sina ingenjörskunskaper gällande järnvägsbygge, utan han blir också drivande i att bygga upp samhället runt stationen. När Borlänge blir municipalsamhälle 1891 väljs han till ordförande, åtta år senare har orten växt så pass att den får köpingsrättigheter och Liljeqvist väljs även denna gång till kommunalnämndens ordförande. Ja, han väljs faktiskt till ordförande också i byggnadsnämnden, och sitter i styrelsen för både skolrådet, samskolan, läkarstyrelsen, taxeringsmyndigheten, landstinget och… ja, vi har säkert glömt att nämna något uppdrag. Han var uppenbarligen både en engagerad och drivkraftig man. Det sägs att när gatorna anlades så såg Liljeqvist till att de möttes snett istället för rakt, så att det inte skulle bli blåsigt i korsningarna.

Men fanns ens tid kvar till något socialt liv? Jodå, på något sätt hann Liljeqvist också med fru och barn, sex stycken fick de, och hade ofta middagar och fester med vänner och bekanta. Dessutom hade han ett stort intresse för trädgårdsskötsel, och hans vackra trädgård var omtalad.

Apropå trädgård så kommer du kanske nu att tänka på Liljeqvistska parken, och ja det stämmer. Den är så klart uppkallad efter just honom, och ligger i närheten av järnvägen där han hade sitt hus. När man idag anländer till Borlänges järnvägsstation så möts man av parken som leder besökaren ner till den nybyggda högskolan och centrum.