Min barndom på 1930-talets Sveagatan

Läs berättelsen

Min barndom på 30-talets Sveagatan

På Sveagatan låg järnvägsstationen i ena änden och Sveatorget i den andra. På torget reste sig en granitpelare med en klocka i toppen och en urtavla i varje väderstreck. Där framför låg den lilla parken med lummiga träd och grönribbade utesoffor för pensionärerna. Här kunde en gammal arbetare minnas sitt arbetslivs timmar när horden av mörkklädda män svepte fram över gatorna i riktning till eller från järnverket.

Jag är tio år och i det lilla smutsbeiga huset på Sveagatan 11 köper vi godsaker av farbror Pomona, som äger fruktaffären. Det var en vänlig man som var skicklig och snabb att forma och fylla femöresstrutar med karamellkross. Farbror Pomona hade en son och eftersom våra gårdar gränsade till varann blev det naturligt för oss att leka med varandra. Vi byggde grottor av banankartonger och smög i lagerrum och på vindar i båda fastigheterna. en gång upptäckte vi en bortglömd dammig låda med californisk torkad frukt, som under ett halvår blev vår gemensamma godisreserv.

Slakteriet, huset där jag själv bodde låg på nummer tretton. Det var ångestens hus med fadda dunster av blod och hett vatten. Fanns ingen annan i närheten fick en tioåring duga som extra händer i arbetet.

Men där fanns också korv. Prinskorv och falukorv, isterband och medvurst, stångkorv och leverkorv. O nyrökt hästkorv, vilket under att sätta tänderna i!

Rakt över gatan låg Garnbonanders med sina mjuka tyger och sammetsband man kunde dra kinden mot.

Från vår lägenhet kunde vi se in till tandläkare Berggrens, vars mottagning låg på tredje våningen andra sidan gatan. På mottagningen arbetade en sköterska som alltid åtföljdes av en smidig, svart schäfer till och från arbetet.

Mottagningens kalla ljus och vetskapen om schäfern skapade en hotfull stämning i trappuppgången till Berggrens. Behoven av att skrämma och bli skrämd var minst lika stora då som nu, och tandläkarbesök var ett sofistikerat vapen i kampen om att kunna punktera varandras trygghet.

“Vet du vad jag såg sen då? Jo, Berggren kom med en jättespruta och stack i gapet på en stor karl. Sen gick han till telefon och glömde sprutan som stog och darrade i munnen på han. Då svimmade karln. Men då kom schäfern och morrade och bet han.” Jag såg hur det tog i dem som snart skulle till Berggren, som också var skoltandläkare.

Men någon som bodde nära tandläkare Domeij på Stationsgatan påstod att han var värre. Hade av misstag spolat ner tandrester i ett barn, brutit av sprutspetsar i tandköttet och sedan inte tagit bort det, dragit ut friska tänder utan bedövning. När Domeij blev skoltandläkare, var jag så rädd för honom att jag inte vågade gå dit när magistern skickade iväg mig. Jag sprang hem och bad om att få gå till Berggren istället, Det fick jag. Och blev väl mottagen. Men klasskamraterna undrade skräckslagna hur jag vågade.

Biografen Palladium låg i bottenplanet av ett fyravåningshus med ingång som en jättemur, över vars räfflade tunga några hundra barn sögs in varje söndag. Kassorna stormades och våra 25-öringar bytte ägare och så sjönk vi ner i manchesterfåtöljernas trygghet för 90 minuters indianöverfall och våldsamma diligensfärder.

Inte långt från Palladium låg Pommacpalatset, Gilberths konditori. Med uteservering under tårtbitsmönstrade tygparasoller. Servitriser i svarta långärmade klänningar med vit spetsförkläden krasade omkring i högklackade skor på grusgångarna. De stärkta manschetterna i virkat vitt gav napoleonbakelserna en air av sprödhet. Ett högt plank med en liten dörr skiljde uteserveringen från gården intill där vi själva bodde. Någon gång vågade vi öppna dörren för att underhålla konditorigästerna. Vi sjöng Evert Taubes senaste och slog rytmen mot margarinlådor. och ibland fördubblades veckopengen på detta sätt men oftast stängdes dörren inför vårt vrål om att ”Lyckan, den bor ej i kalvar och kor och den kan heller inte köpas för pengar”.