När centrum brann ner

Läs berättelsen

När centrum brann ner (3/12 1900, Sveatorget)

Klockan är runt ett på natten den tredje december år nittonhundra, när handelsbiträdet O. Vestman rumlar in i Lyrbergs Tapet- och oljehandel.
Det är visserligen natt, men inte kolmörkt ute, och månljuset letar sig in genom butikens två skyltfönster.

Vestman stöttar sig med handen mot väggen för att kunna gå rakt.
Strax bakom honom stapplar barberare Eklund.
Tidigare den kvällen har de tillsammans med några vänner suttit på Borlänges Centralhotell och intagit “ansenliga mängder spirituosa.”
Efter de lämnat hotellet fortsatte festen på hattmakare Ericssons gård.

Men nu är den blöta kvällen över och Vestman tar sig genom butiken, han ska in till kontoret innanför, som också fungerar som hans bostad.

Vestman tar upp en tändsticksask ur fickan och tänder ljuset bredvid sängen.
Sedan: Utan att ens hunnit få av sig ytterrocken sjunker han ner i soffan och somnar. Eklund faller i sömn strax bredvid.

Men det dröjer inte länge innan Eklund vaknar igen. Det stinker ju brandrök!
Han öppnar butiksdörren och möts av lågor.
Väcker Vestman som ger sig in i den rökfyllda butiken för att försöka ta sig ut den vägen.
Eklund själv slår sönder en fönsterruta, och klättrar ut.

Ljudet av den krossade rutan väcker handlare Lyrberg på våningen ovanför.
Han ser röken som tar sig upp genom golvspringorna.
Väcker frun som får rädda sig och barnen, ut i den kalla decembernattsluften. I bara nattkläderna.

Lyrberg springer ner. När han ser röken som kommer ut vid sidan av butiksdörren skyndar han sig upp för trapporna igen efter nycklarna.

När han låser upp butiksdörren har både Ekman och grannen Stenström mött upp honom.
Eldblandad rök slår emot dem.

Inne på butiksgolvet, under röken, ligger Vestman. Orkeslös och kvider efter hjälp.
Han lyckades aldrig få upp låset.
De tre männen får snabbt ut honom.
Grannarna väcks.

Snart tjuter ångvisslan vid Domarverket nödsignal.
Kyrkklockorna klämtar.

Elden sprider sig. Först till de närmaste gårdarna, sedan vidare i förfärlig fart.
Släckningsmanskap samlas, från hela Borlänge köping.

Vid sextiden på morgonen kommer tåg från Falu brandkår till platsen.

Då har elden spridit sig så pass att hela tretton gårdar ner kring Lilla gatan och Borganäsvägen är antända.
I den kalla decembernatten syns lågorna slicka himlen.

En av de drabbade är mössfabrikören Carl Theodor Ericson som flytt eldens lågor genom ett fönster. Han sprang över till kontoret på gården för att rädda räkenskapsböckerna. Efter honom kom hustrun Amelie och barnen. Det var 30 grader kallt och där stod de i sina nattlinnen barfota i snön.

Amelie sprang med de fyra barnen till familjen Lundvalls gård som var skonad från branden. När Carl Theodor kom dit brast han ut i gråt; han hade förlorat sitt hem, alla möbler och kläder samt delar av sitt lager just innan julhandeln skulle börja. Resultatet av många års arbeten och strävanden hade försvunnit på några timmar.

Amelie ska då ha sagt: ”Tänk vad jag är rik, som har alla mina barn med mig.”

Först efter flera dygn har man lyckats besegra elden. Då ligger köpingens själva mittpunkt helt i aska. Kakelugnarna som förr var hemmens mittpunkt reser sig nu som sorgliga spöken ur askan.

De nyblivet hemlösa får bo hos vänner eller sova i skolhuset.

Så snart som möjligt vill man bygga upp staden igen.
Men branden ger också möjlighet till nytänk.

Tidigare har inget torg funnits i den lilla köpingen, och när stadens mittpunkt nu ligger raserad bestämmer man sig vid ett snabbt tillkallat möte, bara dagar efter branden, för att ändra stadsplanen och anlägga Sveatorget där. En plats att samlas på, mitt i Borlänge.

Så blir den förfärliga branden år 1900 samtidigt början på något nytt.