”Utan anhörigstöd hade jag inte suttit här idag”

Borlänge kommuns anhörigstöd är en verksamhet som finns för att avlasta, stötta och förena personer som tar hand om sina anhöriga i hemmet. Ett livsviktigt stöd för åtminstone Barbro Wallin och Jan-Olof Johansson

– Anhörigstöd har varit en livlina för mig. Det är tack vare anhörigstöd som jag har kommit i kontakt med andra människor, jag har fått vänner för livet och jag har någonting att göra, säger Jan-Olof Johansson.

– Utan alla nya vänner på anhörigstöd och framförallt Jan-Olof hade jag inte suttit här, säger Barbro Wallin.

Fick svårt med siffror

Jan-Olof Johansson 83 år och Barbro Wallin 70 år har båda närstående som drabbats av demens. Jan-Olof Johansson märkte att något var fel när hans fru Astrid som var matematikern i familjen och alltid hade varit ett geni med siffror plötsligt inte kunde räkna enkla tal. Det tog stopp. Jan-Olof som känt sin fru sedan han var 17 år förstod att något inte stod rätt till och tog kontakt med vården. Astrid diagnostiserades så småningom med demens och afasi, svårigheter med språket.

"Det jävligaste jag gjort"

I många år tog Jan-Olof hand om sin fru Astrid i hemmet. Trots att han hade stöd bland annat i form av avlastning från kommunens anhörigstöd, träffade andra anhöriga på anhörigcentrum och fick ha Astrid på växelvård tog energin till slut, slut.

– Att ha henne hemma var ett 24-timmarsjobb så jag kände till slut att nä nu måste jag få hjälp för jag orkar inte längre. Men det är ett svårt beslut som anhörig att ta. Den dagen man lämnar sin närstående på ett boende och ska åka därifrån. Det är det jävligaste jag har gjort. Att man är skör är bara förnamnet, man är så långt ner det går, säger Jan-Olof Johansson.

Trodde demensen var en stroke

Barbro Wallins man drabbades av demens i oktober 2019 när han var 69 år.

– Han visade inga tendenser före. Helt plötsligt när vi satt och åt lunch en dag sa han: Var är Barbro någonstans? Driver du med mig sa jag men märkte att han inte gjorde det. Då var jag bergis på att han fått en stroke men det visade sig att det inte var det och i november 2019 fick han sin diagnos, säger Barbro Wallin.

Precis som Astrid fick Barbros man växelvård, alltså att han bodde två veckor hemma och två veckor på ett boende. Men till skillnad från Astrid gick förloppet snabbare för Barbros man.

– Nästa steg i hans sjukdomsförlopp kom innan jag hade hunnit bearbeta det första steget. Sista månaderna jag hade honom hemma fick jag vara glad om jag fick en timmes sömn per natt. Varenda gång jag råkade slumra till satt han fullt påklädd och skulle iväg, säger Barbro Wallin.

Anhörigstöd blev en livlina

Mitt i allt kom hon i kontakt med anhörigstöd på kommunen. Anhörigstöd är en kommunal insats som hjälper anhöriga med bland annat avlastning i hemmet, de anordnar anhörigcafé och samtalsgrupper. Barbro började med att bli medbjuden på en resa till Rättvik där Jan-Olof också var med. Att få träffa andra som var eller varit i samma situation och hur de tacklat sina problem, det hjälpte Barbro.

– Som en anhörig som vårdar en närstående känner man sig ofta så fruktansvärt ensam i alltihop. Folk säger att de förstår, men de förstår inte ett förbaskat dugg vad det är frågan om. Jag kan vara ärlig och säga att hade jag inte haft anhörigstöd så hade jag till 99,99 procent inte suttit här idag, säger Barbro Wallin.

– Dessutom är det så att när man hamnar i en sådan här situation. Vart tog de gamla vännerna vägen? De är som bortblåsta, berättar Jan-Olof Johansson.

– Ja och alla anhöriga som vi känner säger samma sak. Att de gamla vännerna försvinner, säger Barbro Wallin.

"Ta hjälp i tid"

Jan-Olof Johanssons fru Astrid gick bort för lite drygt ett år sedan. Då hade de varit gifta i 61 år och 1 vecka. Barbro Wallins man lever fortfarande men eftersom både Barbro och hennes man mår så dåligt av besöken försöker hon, också på uppmaning av vårdpersonal inte besöka honom lika ofta. Både Jan-Olof och Barbro uppmanar andra anhöriga som är i samma eller liknande situation som dem att söka hjälp och att ta stöd från anhörigstöd.

– Alla vi anhöriga håller ju på alldeles för länge innan vi inser att vi måste ta hjälp för det känns som ett stort nederlag att ta det steget, säger Barbro Wallin.

– Men gör inte som vi gjorde. Ta hjälp och ta det i tid! Och ta kontakt med anhörigstöd för det hjälper, säger Jan-Olof Johansson.