Älvravinerna

Älvravinerna mellan Bullerforsen och Domnarvsbron är en grön lunga nära Borlänge tätort.

Den naturliga älvravinmiljön har till stor del fått utvecklats fritt i området. Det finns svårgenomträngliga och lummiga lövskogsbestånd som hyser en hel del mindre vanliga arter.

Vad är det som finns i marken här?

Jordarterna i området är mo och mjäla. De är avsatta i Tunafjärden under tiden efter isavsmältningen då hela slättområdet var en vik av Östersjön. På forsens östra sida finns lite berg i dagen. Det har kommit fram genom att vattnet i älven har "ätit" sig ner i de olika lagren och till slut nått berggrunden. På den östra sidan i höjd med Hönsarvsholmen finns en sträcka där älvmo har lagrats. Här har älven i sen tid avsatt materialet, därav namnet Älvmo.

Hur bildas en ravin?

Intill älven har raviner skurits ut i den finkorniga jorden. Ravinväggarnas övre delar är vanligen mer eller mindre lodräta, eftersom jordarten där ofta utgörs av lera eller mjäla. I de lägre delarna består väggarna av mo som inte har samma egenskaper som lera och mjäla och därför lättare rasar nedför sluttningarna. Allt smält- och regnvatten samlas dessutom till ravinens lägre delar, vilket leder till jordflytning och en mindre brant sluttning. Utvecklingen av en ravin bestäms av rännilar som följer naturliga sänkor, plogfåror eller diken. Betydelsen av vegetationstäcket som skydd mot erosion är viktig.

Frodig växtlighet med mycket löv

Trädvegetationen domineras av lövträd. De vanligaste lövträden är björk, asp, gråal, sälg och rönn, men även hägg, druvfläder, alm, lönn och mandelpil förekommer. Fältskiktet får mest ljus på våren innan löven har slagit ut och därför finns här många tidiga vårblommor som till exempel vitsippa och liljekonvalj. Andra arter som harsyra, är istället skuggtåliga.

Närings- och vattentillgången är god och arter som kräver det är vanliga här: gullpudra, kabbeleka, lundstjärnblomma, springkorn och strutbräken. Storgröe växer i en av ravinerna. Gråalen, som förekommer rikligt i hela området, har en förmåga att binda luftens kväve till jorden. En art som gynnas av kväve är brännässla och den växer på sina ställen mycket frodigt här.

Inte bara naturliga arter växa här

Inom området finns också en hel del trädgårdsflyktingar. Den mest vanliga är den ovan nämnda druvflädern, men även röda vinbär, syren, spirea, rönnsumak, gullregn, humle, akleja, parksallat, lind och poppel förekommer inom området.

Kungsfiskaren kan ibland ses här

Fågellivet längs älven är typiskt för den här delen av landet. Bland de lite udda arterna eller mindre regelbunden förekomst, kan mindre hackspett, kattuggla, stenknäck och kungsfiskare ses. Djurlivet i övrigt är sparsamt. Rådjur, hare, räv och hermelin förekommer. Bäver och grävling sätter sin prägel på landskapet.

Här inleddes Engelbrektupproret!

Historiskt sett har älvravinerna fram till 1800-talets senare del brukats som slåtter- och betesmarker. Den lummiga trädvegetationen i ravinerna är således en ung företeelse. En betespräglad ravinmiljö har återskapats intill gammelgården. Strax söder om reservatet ligger Borganäs kulle på den gamla kungsgården Hushagens ägor.

Engelbrektupproret 1434 inleddes med att fogdeborgen på Borganäs brändes ned. Området blev föremål för en omfattande arkeologisk utgrävning 1985. Vid reservatsgränsen i söder ligger dels den gamla välbevarade bruksbebyggelsen Hushagen dels Tunabygdens gammelgård med ditflyttade men välbevarade byggnader från främst Tunabygdens agrara historia.

Lugnet nära stan

Idag nyttjas älvområdet främst som ett ströv- och rekreationsområde av privatpersoner, skolor och daghem. Ett omfattande sportfiske bedrivs som administreras av Borlänge centrala fiskevårdsområde.

Vid gammelgården har ett mindre ravinområde hägnats in för betesdrift och glesats ut för att få "hagmarkskaraktär".

Beslut, föreskrifter och skötselplan Pdf, 5.1 MB, öppnas i nytt fönster.