Det Wikmanska huset

Det Wikmanska huset på Vattugatan 9 (kv Heimer nr 5) i Borlänge har sitt namn efter maskinhandlare Olof Wikman, som lät uppföra huset 1923.

Olof Wikman, som föddes i Djurmo i Gagnef 1876, etablerade, tillsammans med en kusin, O Wikmans maskinaffär på Borganäsvägen 40 i Borlänge något år efter sekelskiftet. På en tomt vid Vattugatan, där Wallingatan då mynnade med öppna platser på var sida för buss- och droskstation, ville han, inspirerad av modernismens arkitektur, bygga ett funkishus i fem våningar med platt tak och kringbyggd gård, men fick avslag hos byggnadsnämnden. I stället blev det en handels- och hantverksgård inramad med gathus, flygel och två gårdshus. Ritningar till gathuset hade han skaffat vid en affärsresa till Tyskland, där han i en krigshärjad stad hade fascinerats av ett ståtligt jugendhus, som ensamt stod kvar bland ruinerna efter Första världskriget.

Jugend eller art nouveau är de två vanligaste namnen på en stil inom arkitektur, formgivning, konsthantverk och grafik. Kännetecknande är ett uppbrott från de klassiska formerna med rötterna i den grekiska och romerska antiken samt gotiken. Naturens former, träd, frukter, blommor blev inspirationen. Stilen var dominerande i Europa från 1890 till 1920. Wikmanska huset som färdigställdes 1923 är ett sent exempel på jugend.

Gathuset byggdes i tegel och putsades med kalkbruk, ursprungligen i en blek rosa ton. Det kraftigt brutna taket med markant takfot kläddes med plåt, som målades svart, och försågs med fyra snöräcken i järnsmide som formande texten O. WIKMANS MASKINAFFÄR. Takets dominans bryts av frontespisen med sin uppåtsträvande och runda mjuka form, där byggåret 1923 inlagts. De runda formerna återkommer i entréns valv, portlidret och rundbågade fönster. Entrégolvet fick mosaikinläggningar och hantverkarens namn, W. Dozzi, finns inlagt i mosaiken. Såväl hantverkaren som mosaikstenarna kom från Italien. Entréväggarna pryddes av jugendbårder. År 1956 färgades fasaderna med en cementbaserad kalkfärg i ljusgrön ton.

Brandstyrelsen betecknade under Andra världskriget huset som Borlänges mest säkra och stabila byggnad med ett skyddsrum i källaren, vilket var ovanligt. Det var först 1937 som skyddsrumsbyggande blev reglerat i svensk lagstiftning. Till skyddsrummet byggdes även en tunnel från Borlänge hotell.

Gathuset fick två butikslokaler i gatuplan och sex lägenheter, varav tre för bostäder och tre för lokaluthyrning. Familjen Wikman flyttade in och Olof Wikman flyttade sin maskinaffär till butikslokalen höger om entrén, där de egna cykelmärkena Tuna express och Dala express såldes, till vänster öppnade hans hustru Fanny Wikman Borlänge Barngarderob, Borlänges första barnklädesaffär.

Bland senare hyresgäster märks Nils Adamsson, med baby- och sjukvårdsartiklar, som drev filialbutik på högra sidan från 1940- till 1970-talet. Dalakonditoriet låg till vänster från ca 1925 till början av 1960-talet, en tid med verksamhet i tre våningar med bageri i källaren, försäljning i butiken, servering och ofta levande musik på estraden i flygelbyggnaden, liksom servering en trappa upp i en större matsal och på terrassen. I de tre lokallägenheterna drevs under lång tid Turistpensionatet. I det lilla gårdshuset startade Haglöfs glasmästeri och i det stora drev Beischers efterträdare skomakeri.

1970-talet var en brytningstid när idén från 1930-talet, om den funktionalistiska stadsförnyelsen, mötte ökande motstånd. Även om funktionalismen var rationell och låg i tiden, så upplevde människor att deras miljöer förändrades alltför mycket med de omfattande rivningarna. Almstriden i Kungsträdgården i Stockholm 1971 brukar räknas som den första större manifestationen mot rådande planeringsideologi. Även Borlänge påverkades efter almstriden. Forssmarkska kasernerna, flerbostadshus från 1880 talet, i det som nu kallas Hantverksbyn intill Liljeqvistska parken, skulle enligt stadsplanen rivas och ge plats för ett nytt stadshus. Men planerna ändrades och det nya stadshuset byggdes istället, sammanbyggt med det befintliga Stadshuset och Hagakyrkan, ursprungligen Domnarvets kommunalhus och Församlingshem, på Hagalund.

Genom att Sven Janson 1976 övertog Wikmanska huset, av Wikmans dotter Gun Carlgren, kunde fastigheten räddas från rivning. Avtal hade redan skrivits om rivning av gårdshusen och förhandling inletts med en byggmästare om gathuset. Borlänge kommuns dåvarande exploateringschef, liksom kommunalrådet, lovordade att husen kunde räddas och gården återställas. I samråd med byggnadsantikvarisk expertis planerades och genomfördes en varsam men genomgripande renovering av hus, gård och plantering under de kommande åren. Klädbutiken Kajan öppnade 1981 i lokalen till vänster och Anna Jansons kappaffär flyttade in i den högra 1984. Bland kontorshyresgästerna fanns Jack Hansons arkitektkontor, Nyman & Schultz resebyrå, Securitas och dataföretag.

Stora Tunabyggen köpte fastigheten 2003 och har genomfört en omfattande renovering och förnyelse. Kontorslokalerna har byggts om till lägenheter, hiss har installerats, flygeln och lilla gårdshuset har rivits och gett plats åt flera parkeringsplatser.

Text Arne Ludvigsson och Sven Jansson

Källor:

Gustafsson, Eva: Wikmanska huset i Borlänge. Konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet 1989.

Båtefalk, Lars: Borlänge som handelscentrum – från Sveatorget till Kupolen. Borlänge 2003.

Falu-Kurirens Bygg & Bo-bilaga 1985-10-15, text: Bo Persson, foto: Ulf Palm.

Elander, Elis: Borlänge och Stora Tuna Köpmannaförening 1903–1928. Minnesskrift. Göteborg 1928.

Janson, Sven (red): 1903–1983 Borlänge Köpmannaförening 80 år. Minnesskrift. Borlänge 1983.

Janson, Sven (red): Handelsmän i hundra år – en jubileumsmatrikel från Borlänge Köpmannaförening. Borlänge 2004.

Sven Jansons arkiv.